Att ta sig i kragen

är ett uttryck som borde försvinna ur ordboken. Undra vart det kommer från, rent ordagrannt alltså? Att ta sig själv i kragen, att skärpa sig... det låter så hårt. Det klingar nästan av besvikelse. Har en underton av att man inte skulle vara tillräckligt bra. En skarp ton som påminner om att där du är nu inte är nog, inte bra, inte okej.

Men det är okej.

Man är där man är just nu och det är som det är. Därmed inte sagt att man inte kan ändra på sin situation, om det kommer intuitivt, plussat med lust och vilja.

Inte av stress och press!

Jag tänker vägra ta mig i kragen för att återintroducera de goda vanor jag hade för en månad sedan eller två.

Jag tänker ta mig själv i handen istället, för att guida mig tillbaka till de mönster och vanor som gör mig sprudlande glad och lugn som en filbunke på samma gång. (med tanke på uttryck, någon som vet varför just en filbunke betraktas som den bästa representanten för något lugnt?)

Snurriga reflektioner här på tisdagskvällskvisten.

Ohoy därute!