Tänk, nu har min bästa vän blivit gift.
Jag och min älskling fick lov att vara en del av bröllopet, både innan, under och efter ceremonien. Det var så otroligt vackert och stort.
Det jag kommer minnas mest från dagen är hur kul det var. Det var ett ungt, lättsamt, rörande och fram för allt roligt bröllop! Söta Jennie ville att jag skulle framföra en sång på själva ceremonien. Det var en evighet sedan jag stod på scen, så när hon frågade för ett halvt år sedan så blev jag nervös. Men när jag tränat lite så trodde jag att det inte skulle vara några problem alls! Så kom den stora dagen tillsist och i det ögonblick brudparet steg ut ur limousinen kände jag hur halsen knöt ihop sig och ögonen svämmade över. Det var så vackert.
Jag lyckades pipa fram en version av sången: "Av längtan till dig". Det kom åtminstone från hjärtat och var mera ärligt än bra, men det kändes härligt iallafall.
Det gav också mersmak.
Jag har ju sjungit väldigt mycket mer förr, men ju längre tid som gått, desto längre har avståndet blivit mellan mig och musiken. Denna glipa har med tiden fått rymma rädsla. Jag har skapat en osäkerhet kring min musik, och kring min poesi med för den delen. Problemet har varit att jag inte känt min identitet som sångare, och sådant kan vara skrämmande och rätt svårt. Men att kasta sig ut i det, och igen ställa sig på scen väckte en skvätt sömnig självkänsla, att bära med sig nära hjärtat. Därför, när jag kom hem till Köpenhamn igen kontaktade jag ett par musiker för att starta upp lite projekt. Känns härligt, stort tack till fina Jennie för att hon kastade mig ut i det igen!
De nybakade äkta makarna har vägarna förbi Köpenhamn redan i veckan, tänk vilken tur jag har <3
