Insikt
Detta är det första inlägg efter en stor händelse, därav är det ett mycket långt och väldigt personligt sådant. Trevlig läsning!
Jag har påbörjat ett nytt kapitel.
Det handlar om livet och om att se på saker med lite andra ögon.
Det kan närmast beskrivas som att jag har gått omkring och sett på saker genom mina glasögon,
en dag kommer någon och förklarar för mig att jag inte behöver dom längre.
Det känns så klart obehagligt i starten, att lära på nytt.
Men när man verkligen upplever saker för vad de är, så glömmer man att det är svårt.
Allt blir mindre svårt.
Så glad och tacksam för att livet förde mig till detta. Tack!
I tio hela dagar delade jag den ädla tystnaden med ett nittiotal främmande ansikten.
Vi väcktes klockan fyra varje morgon.
Dagarna bestod av tolv timmars meditation, två måltider, frukt med te, föreläsning och natur.
Halv tio på kvällen släcktes ljuset.
En dag blev till två blev till tre.
Jag ville hem, eller bort!
Bort från det ironiska i tyst nunneliv mitt i Augustisveriges sommaridyll, mitt ute i ingenstans.
Men jag stannade.
Det var ett av de viktigaste beslut jag tagit i livet.
Dagarna flöt så småningom ihop och blev till en enhet.
Som ett pärlhalsband, pärla efter pärla.
Eller som vattendropparna som bildar en bäck, som sedan rinner ut i havet.
Åh, vad det låter vackert.
Det var vackert.
Men det var också otroligt hårt & svårt.
När intrycken utifrån stillats & stormen, suset i sinnet tämjts & tystats med mycken övning, tålamod.
Där & då, i dessa ögonblick då ytan på oceanen inuti mig inte ens så mycket som krusas.
Då kan jag nästan ana bottnen.
Min botten.
Det djupaste av mig.
Så underbart, "detta är min sanning", hinner jag att tänka innan något inträffar. Något har börjat röra sig i bottenslammet. Resultatet är att gammalt sediment, till hälften förmultnat, stinkande, rörs upp från djupet. Vattnet blir grumligt, oroligt.
All min koncentration och sinnesjämvikt krävs för att upprätthålla balansen så att inte båten, från vilken jag betraktar vattnet, skal kantra.
Jag provade även det. Bli blöt, simma i land, torka, hoppa i båten igen, paddla ut och på nytt börja iaktta vattenytan tills den åter igen blir spegelblank. För att då betrakta vråldjupen igen, på replängds avstånd, med sinnesjämvikt. Tyngderna som håller båten på rätt köl.
Sådär höll det på i tio dagar.
Det fanns tillfällen då jag inte ens lyckades att knyta upp knoparna för att lossa tamparna och få ut båten i vattnet igen. Trots att det alltid varit jag som själv förtöjt samma båt bara några timmar tidigare.
Och så fanns där ögonblick då jag frivilligt hoppade i vattnet, tillfälligt krusande den blanka ytan, trotsade ytspänningen. Simmade med jämna, lugna simtag. Upplevde själv sanningen om havet.
Olika situationer. Det spelar ingen roll.
Det är alltihop precis lika viktigt.
Sinnesjämviktigt...
En hel massa av det som flutit upp ur det där mörka, djupa, vidunderliga som är jag, har jag tvättat av och tagit fram i ljuset. Det är vishet jag funnit.
Jag vet att det finns mer i dessa djup.
Det är en poets ord, det vet jag.
Men det är så jag säger det bäst.
Det finns oändliga djup inom oss.
På botten av dessa finns allt lidande vi orsakat oss själva.
Tänk om man kunde få ta del av ett verktyg...
Ett verktyg med vars hjälp man kunde undersöka bottensedimentet på våra egna djup.
Objektivt, som biologen på fältstudie.
Detta verktyg kunde leda till stor vishet, sanningen existerar ju redan och visheten ligger som ett frö, dolt i var och en av oss.
Tänk om ett sådant verktyg fanns.
Ett verktyg som inte är byggt med ord, utan ett som är reellt och verklighetsförankrat.
Som en båt, vilken kan ta dig ut på de stora djupen och sedan tillbaks till fast mark igen.
Det finns ett sådant redskap.
Det har funnits i över 2500 år.
Sakta men säkert har tekniken spridit sig runt vårt klot.
Den kan idag, tack vare vårt fantastiska informationssamhälle, spridas fortare än någonsin förr.
Från en kontinent till en annan via vår moderna världs svar på muntlig vidarebefordring av egen erfarenhet. Verktyget heter Vipassana-meditation.
Jag hoppas så innerligt att jag lyckas med konststycket att inspirera en eller fler att ta de första stapplande steg, på en mycket lång och utmanade väg.
En individuell och mycket vacker väg, kantad av djupa diken med vilt blommande kärlek.
Själv har jag tagit mina första vinglande steg.
På en bortglömd men välkänd väg.
Så tacksam.
Tacksam.
